NÄMEN TJENA!
Jo tack, jag och mår bra, jag hänger i nikka mest hela dagarna och jobbar. Ska köpa en ifååååååååååååååååån, då måste man jobba. Då kan man inte bara glida omkring varje dag!!!!
Tänkte att jag skulle berätta lite om mina upplevelser och tankar om resan vi gjorde till Auschwitz. Om grejer som verkligen etsat sig fast i mitt minne, och fortfarande får mig gråtfärdig. Jag skriver inte i dagboksform, eller något sånt, utan jag tar bilder och saker som berörde mig.
Första kvällen när vi landat i Oswiecim, så tog jag, Matilda och Silje en kort liten promenad får att få lite luft efter våran långa resa. Vi gick till Auschwitz 1 - das Stammlager. Så obehagligt det var att se stället, för det var mörkt ute, och det var helt omringat av en hög mur. Byggnaderna såg inte heller så trevliga ut, utan man kände hur det började krypa i kroppen. Det kändes skumt att vi dagen efter skulle gå in dit och få se det som fanns innanför murarna.
När vi stod därinne på lägerområdet med våran tolk (dagen efter såklart), så kändes allt så konstigt. Det var varmt och soligt, fåglarna kvittrade, gräset var grönt och buskar växte så stora och fina, det blåste varma vindar över lägret. Jag kunde inte förstå att det tydligen varit precis likadant för fångarna på lägret, fåglarna hade kvittrat och solen hade lyst. Vi gick under "Arbeit macht frei"-skylten, och det var som att allt blev tyst, allting kändes så tomt. Man blev som uppslukad av allt runtomkring. Allting kändes tomt, både i hjärna och hjärta. Luften for ur en.
Någonting som gjorde mig så berörd att jag började gråta, var skorna. Skorna träffade mig som ett stenhårt slag i magen, och jag tappade luften igen. Att folk gått omkring i de där skorna, att det levt ett fridfullt liv i dem, att de hade skrattat och lekt, kanske upplevt de bästa stunderna i sina liv i skorna, gjorde allting så verkligt. Jag grät litegrann när jag kollade på dom, och kollade på mina egna skor. Alla skor hade en brun/gul färg, efter att de hade behandlats, men det fanns skor som stack ut ur mängden. De röda skorna. De röda skorna fångade min blick, och det fanns ett par små skor, som antagligen tillhört en liten och söt flicka. Då ryste jag till, och var verkligen tvungen att gå ut ur det där rummet. Jag klarade inte mer.
Samma sak var det med väskorna. De hade så prydligt skrivna namn och adresser på sig. Det gick upp för mig igen, det här är verklighet. Man kunde se namnen, och det gjorde det så personligt. De var inte bara en grupp, såsom "judarna", "romerna", utan det hade namn, och var en egen person. Sen sakerna det hade packat i väskorna, det gjorde också så ont i hjärtat. Alla visste inte verkligen vars de var på väg, utan hade packat med skokräm, skohorn, skoborste, grytor, paraplyn, saker som man egentligen inte tar med om man bara får ta med de viktigaste. De trodde att de skulle få ett nytt liv, hamna på en säkrare plats långt bortifrån allt det onda. Fastän dom egentligen hamnade mitt i det.
Nu orkar jag inte skriva mer, jag skriver mer sen.
HEJ FRÅN SVERIGE
En länk till Fanny, Olivia och Olivias blogg, www.polenflickor.blogg.se , lite mer detaljerat om vad vi gjort. Läs där så får ni veta litegrann vad vi gjort, tills dess att vi uppdaterar. ASSÅ VI SAMER GILLAR TYP DOM. DOM ÄR JÄTTEROLIGA!
HEJ FRAN POLEN
Vi lever och mar bra i polen, trots allt. Med flaskiga kottletter ocg feit potatis!!!
Vi skojar bara. Vi har popcorn och cola, som alla andra i hela norden. Vi har varit i Auschwitz idag, det var laskigt. Ska dit imorgon igen. Folj oss pa facebook och bloggen (och har ni oss inte pa facebook, adda oss!!!!!)
nu ska vi sova. har varit vaken sen 4 imorse.
ps, det finns inge palt i polen. puss hej leverpastej.
SILJE SLASH KAJSA
NEDRÄKNINGEN KAN BÖRJA
Och om nio dagar åker vi till stockholm för att möta upp resten av gänget, det blir kuuuuul! Ja, jag är taggad på polen om ni hade råkat missat det! Mitt passfoto är extremt fult, jag tror jag dör, hahahahah. Men jag mår bra i alla fall, stressad som tusan i skolan, och inga kläder till Polen, men livet är sjuhimla bra. Tänk att jag bara har några få fjuttiga dagar kvar i skolan, tills jag får träffa Silje. Åhhhh, jag blir så glad! SILJE, JAG HAR FIXAT PASSET (jag blev extremt snygg!!!!!) OCH JAG HAR MITT BLÅA EU-KORT! JAG ÄR REDO!
Ska förresten och köpa en kamera, Canon ixus 115 hs, en silver eller grå, i kiruna på lördag. För den rosa var ju ful, inte ens lite snygg! Skulle bli lite ledsen om den inte fanns... För en kamera till Polen måste jag ju ha, så jag kan visa er på bloggen senare vilken ball resa vi varit på! Åh, vad jag längtar. MUMS, hehe.
HEJDÅ FRÅN KAJSA
ps. jag har inga byxor, alla mina byxor har gått sönder. jippiii!!!!
SNART BARA EN MÅNAD KVAR
Jag har tänkt mycket på hur det kommer kännas att vara där, i Auschwitz, hur man kommer ta in alla intryck och berättelser, kommer man vara helt förstörd efter en dag i lägret, eller kommer man ta det med ro, och senare bryta ihop, eller kommer man stänga av allt helt och hållet för att slippa känna för mycket? Det är så stort så jag har svårt att föreställa mig hur det kommer att vara. Jag undrar också hur resan kommer att påverka mig - hur kommer jag vara som person när jag kommer tillbaka? Kommer jag ha andra värderingar, och tänka på ett annat sätt, eller kommer jag vara som jag alltid varit?
Det kommer nog bli en jobbig resa, men också en oerhört viktig resa, dels för mig själv, men också för andra. Jag tror att man kan ge andra människor så himla mycket, genom att berätta vad man upplevt. Tror också att det kan vara en resa som gör att man hittar sig själv litegrann, som får en att inse hur liten och ynklig man är egentligen, fast även att se vad man själv kan vara kapabel till, och se vad som händer om man bara flyter med strömmen. Det gör redan ont i hjärtat när man kollar på dokumentärer, läser "Om detta må ni berätta", och annnan litteratur. Hur kommer det inte kännas där, hur ont i hjärtat kommer det inte göra då, vart allting är så nära? När man vet vad som hänt i block 24, eller vad som hände med alla barnen som bodde i de där barackerna.
Hur tufft det än kommer att bli, har jag nog vunnit bara genom att kliva in genom grindarna, för då vet jag att det är sant, och det är viktigt för mig att kunna berätta denna hemska historia vidare. Så att det aldrig upprepas, och så att vi aldrig glömmer.
K
