NÄMEN TJENA!
Jo tack, jag och mår bra, jag hänger i nikka mest hela dagarna och jobbar. Ska köpa en ifååååååååååååååååån, då måste man jobba. Då kan man inte bara glida omkring varje dag!!!!
Tänkte att jag skulle berätta lite om mina upplevelser och tankar om resan vi gjorde till Auschwitz. Om grejer som verkligen etsat sig fast i mitt minne, och fortfarande får mig gråtfärdig. Jag skriver inte i dagboksform, eller något sånt, utan jag tar bilder och saker som berörde mig.
Första kvällen när vi landat i Oswiecim, så tog jag, Matilda och Silje en kort liten promenad får att få lite luft efter våran långa resa. Vi gick till Auschwitz 1 - das Stammlager. Så obehagligt det var att se stället, för det var mörkt ute, och det var helt omringat av en hög mur. Byggnaderna såg inte heller så trevliga ut, utan man kände hur det började krypa i kroppen. Det kändes skumt att vi dagen efter skulle gå in dit och få se det som fanns innanför murarna.
När vi stod därinne på lägerområdet med våran tolk (dagen efter såklart), så kändes allt så konstigt. Det var varmt och soligt, fåglarna kvittrade, gräset var grönt och buskar växte så stora och fina, det blåste varma vindar över lägret. Jag kunde inte förstå att det tydligen varit precis likadant för fångarna på lägret, fåglarna hade kvittrat och solen hade lyst. Vi gick under "Arbeit macht frei"-skylten, och det var som att allt blev tyst, allting kändes så tomt. Man blev som uppslukad av allt runtomkring. Allting kändes tomt, både i hjärna och hjärta. Luften for ur en.
Någonting som gjorde mig så berörd att jag började gråta, var skorna. Skorna träffade mig som ett stenhårt slag i magen, och jag tappade luften igen. Att folk gått omkring i de där skorna, att det levt ett fridfullt liv i dem, att de hade skrattat och lekt, kanske upplevt de bästa stunderna i sina liv i skorna, gjorde allting så verkligt. Jag grät litegrann när jag kollade på dom, och kollade på mina egna skor. Alla skor hade en brun/gul färg, efter att de hade behandlats, men det fanns skor som stack ut ur mängden. De röda skorna. De röda skorna fångade min blick, och det fanns ett par små skor, som antagligen tillhört en liten och söt flicka. Då ryste jag till, och var verkligen tvungen att gå ut ur det där rummet. Jag klarade inte mer.
Samma sak var det med väskorna. De hade så prydligt skrivna namn och adresser på sig. Det gick upp för mig igen, det här är verklighet. Man kunde se namnen, och det gjorde det så personligt. De var inte bara en grupp, såsom "judarna", "romerna", utan det hade namn, och var en egen person. Sen sakerna det hade packat i väskorna, det gjorde också så ont i hjärtat. Alla visste inte verkligen vars de var på väg, utan hade packat med skokräm, skohorn, skoborste, grytor, paraplyn, saker som man egentligen inte tar med om man bara får ta med de viktigaste. De trodde att de skulle få ett nytt liv, hamna på en säkrare plats långt bortifrån allt det onda. Fastän dom egentligen hamnade mitt i det.
Nu orkar jag inte skriva mer, jag skriver mer sen.
